Jag har observerat en resa till havs på skonaren Aleksandra. Jag har själv varit deltagande och varit en del av besättningen tillsammans med Uno och Jörgen. Min uppgift har varit att överblicka hur vardagen kan se ut på resande fot ute på ett öppet hav.

Vi seglar, samt puttrar, ut från Fyrudden i 7 knop med sydvästlig vind. Det är den 16:e oktober och det är mitt på dagen. Skonaren jag klivit ombord på är 15 meter lång och har namnet Aleksandra. Jag har tagit plats bakom ratten på akterdäck och under tiden som jag håller kursen är Uno och Jörgen i strid med att hissa genua, focken och stagseglet. Höstsolen skiner på oss när inte molnen gör sig allt för mycket besvär. Vi är på väg till Gotland. En havsfärd som är beräknad kunna ta ett dygn och som är på ca 114 distans. Besättningen är Uno, Jörgen och jag. Uno och Jörgen är vana seglare, men för mig är det första gången.

I händerna har jag en stor ratt i trä. En sådan typisk, som jag kallar det, piratratt. Framför mig finns en kompass som säger mig vilken kurs jag för tillfället går. Nu har jag fått order från Jörgen att styra i 90°, vilket jag gör så gott jag kan. Från min plats har jag utsikt över hela övre däck, samt ett oändligt stort hav som med en horisontlinje övergår i en blå himmel med vita moln.

Efter en lunch på däck tar Uno över rodret och jag kryper på alla fyra mot öppningen som leder ner under däck. Det är svårt att hålla balansen i vågornas kaos, men med hjälp av handtag (som för övrigt är utplacerade på alla möjliga ställen i båtens möblemang) tar jag mig nedför trappan ner i kajutan. Där möts jag av Jörgen som världsvant sitter och läser en bok i en rödklädd soffa som om inget i världen kan störa honom, trots att all inredning rör sig och hela båten gungar från sida till sida. Jag är djupt fascinerad av hans stabilitet för själv står jag nedanför stegen och håller mig krampaktigt i två av båtens inbyggda trähandtag för att ens stå upprätt. Det är inte läge att ta av sig den stora overallen, något av mina tre underställ, de dubbla mössorna eller de varma bootsen, för värmen har inte kommit igång ännu. Jörgen sitter iklädd sin orangefärgade jacka, sina orangefärgade byxor, samt sin gamla toppluva, som säkert har följt med på de flesta resor över vattnet både höst- och vintertid sedan en tid tillbaka. Jag bestämmer mig för att utforska kajutan.

Som en Michelingubbe tar jag mig från för till akter. I fören finns en bastu, som inte tycks fungera som den ska, men som en gång gjort det, enligt Uno som är ägare av båten. Jag går förbi två rödklädda sängar i korridoren till vänster om mig och ett rum med två sängar till höger om mig. Nästa rum att passera är byssan (köket) med alla dess finesser. Diskhon ser ut som vanligt, och även ugnen, men över diskhon finns ett skåp där man har ett inbyggt diskställ som, utan att ta någon plats på diskbänken, kan rinna av ner i diskhon. En bra kreation. Kylskåpet är inbyggd i diskbänken och öppnas ovanifrån. Bakom de andra luckorna hittar man ingredienser, porslin och andra nödvändigheter. Till höger finns ett träbord och två kökssoffor i trä iklädda samma röda tyg som soffan och sängarna. Över bordet hänger en icke fungerande lampa. Via en liten trappa tar jag mig från byssan upp till rummet där hörnsoffan, med Jörgen i, står. Till vänster om mig har jag ett skrivbord där en dator står placerad. På skärmen kan jag läsa av bland annat vår kurs, den nuvarande vindstyrkan och hur många distanser vi gått. Hittills har vi gått 30 distans. Fram till vänster har jag trappan som tar mig upp på däck och fram till höger hittar jag kaptenshytten med en säng på varje sida. Vid ingången till kaptenshytten finns toaletten. Den ser i mångt och mycket ut som en vanlig toalett, men för att kunna spola måste man krypa på alla fyra på toalettgolvet och dra i några spakar för att sedan resa sig upp och pumpa. När pumpandet är avklarat ska man ner på alla fyra igen för att dra tillbaka alla spakar. Som ni hör är detta ett rent gymnastikpass med tanke på alla vänder upp och ner med alla lager kläder jag har på mig som gör mig riktigt osmidig, samtidigt som båten gungar. 

På min vandring från för till akter lägger jag märke till alla små fönster där man tidvis har en fin utsikt men som stundom täcks med vatten. Jag lägger även märke till båtens alla tillhörigheter som surrats fast utmed väggarna med hjälp av spännremmar. Lampan över köksbordet i byssan är charmigt fastsurrad i en flaskhållare i trä vid sidan av träbordet, och luckorna är hopknutna med snöre mellan knopparna så att inte luckorna ska stå och slå i vågorna. Vad som ändå inte tycks vara fastsurrat märker jag redan efter fem minuter under däck. Glasen. Alla glas slamrar och klingar, och när jag, som börjat bli lite yr av allt gungande, hör detta ljud mår jag inte speciellt bättre. Det är ett oroväckande ljud som framkallar yrsel, så därför bestämmer jag mig för att spendera större delen av färden uppe på däck.

Vid rodret kan man fokusera bättre än någon annan stans på båten. Jag följer med varenda våg och räknar ut hur båten kommer att röra sig. Det är, för mig, gigantiska vågor (förmodligen för att det är första gången jag seglar på ett öppet hav och inte har några andra vågor att jämföra med) som tar tag i oss från sidan. Båten lutas först åt vänster, då mina ben får jobba för att jag ska hålla mig kvar på däck och inte falla över relingen. Sedan är vi uppe på vågtoppen då världen står stilla i någon tiondels sekund innan det är dags för båten att lutas åt andra hållet. Ibland är vågorna orytmiska, vilket gör att jag verkligen inte kan göra annat än att granska de vågor som närmar sig med största noggrannhet och förbereda mig inför varje enskild våg. 

I tre timmar sitter jag på samma plats, vid ratten, men det som förvånar mig mest är att jag inte märker av att tiden går. Det tycks som om tiden stannat. Horisonten ser likadan ut hela tiden och i alla riktningar. Land är för länge sedan utom synhåll och det enda jag har att observera är en skonare med besättning, samt ett öppet hav. När Uno kommer upp och berättar att jag suttit där i tre timmar blir jag mer varse om tiden. Under tiden jag har suttit bakom ratten hypnotiserad av vågorna har det hunnit bli mörkt och det jag ser runtomkring mig är ett svart hav, en stjärnklar himmel och upplysta segel. Vi pratar om att det är en mäktig känsla att segla. Man glömmer tid och rum. Ljuset och mörkret (solen) är det enda som ger oss tecken på att tiden går. Rummet är svårdefinierat. Hela havet är som ett enda stort rum, men aldrig längre bort än vad man kan se. I det här fallet blir horisonten hela tiden vår gräns för rummet.

Efter 40 distans smäller det till och Uno och jag märker att Genua har släppt i ena hörnet och fladdrar nu bäst det vill. Vi ropar upp Jörgen på däck och herrarna vinglar fram på ett gungande däck i mörkret. Det enda som lyser upp vägen för dem är lanternorna med dess röda och gröna ljus. De tycks ha varit med om liknande händelser förr, med tanke på deras tysta sammarbetsförmåga. De märker snart att det är skothornet som gått sönder och därmed får vi puttra fram med motorn resten av resan…

Eftersom jag var på sjön så pass länge är det omöjligt att få med alla mina observationer i denna text, men av de observationer jag delat med mig av här har jag kommit fram till att vardagen till havs inte är så tidsberoende som vardagen iland. Till sjöss är man istället mer beroende av väder och vind. Iland bestämmer man exempelvis att man ska äta kvällsmat vid en viss tid, medan man till sjöss bestämmer sig för att äta när vinden avtagit. Det hade varit intressant att studera samma resa med fler människor ombord. Hade någonting annorlunda inträffat? Hade det blivit sämre eller bättre sammarbetsförmåga ombord? Hade jag lärt mig lika mycket om segling? Avslutningsvis måste jag säga att denna resa gav mig otroligt mycket ny kunskap och mina observationer hade inte blivit alls desamma om jag bara ”tittat på” utan att vara delaktig i besättningen. Den hade inte heller medfört samma sinnesintryck om jag bara följt med en bit av resan.

(Resan var mycket längre än såhär. Jag nämner varken viggarnas attack och uppvisning, spökvandringen eller studiebesöket i Katthammarsvik... Det här är en liten observation som ingår i min Etnologikurs. Bokötrippen dagarna innan jag klev ombord på Aleksandra har jag inte heller skrivit något om fastän jag skulle kunna skriva massor! Ni får titta på bilderna jag la upp och gissa er till händelserna kring dem)

/Frej