Man kan ju inte annat än le när man ser på programmet Mia på Grötö. Vilken fantastisk människa hon är, Mia Skäringer, och vilka tankar hon har. Det man inte förstår är hur hon kan få allt att låta så bra. Allt hon säger låter så genomtänkt. Men hon är väl bara sig själv. Hon släpper lös hingsten i sig och galopperar ut på andras revir utan att någon säger emot. Allt är bara naturligt, som Mia skulle säga. Om man ändå hade varit lite mer som henne... Men nu är man ju Frida Frej, och det är väl inget fel i det heller.

Det är så mycket jag vill göra. Jag vill hinna svara på breven från mina bästa vänner. Jag vill hinna skriva mer, och då menar jag inte tentor utan om sådant som jag håller varmt om hjärtat. Vill skriva böcker. Vill träffa Ellen, min syster på jorden. Jag saknar henne varje dag! Jag vill dansa med Julia. Jag vill vara med Victor. Jag skulle vilja tacka ja till alla jobberbjudanden som jag får. Jag vill läsa alla mina böcker. Jag vill sticka klart min pippitröja. Träna mer skulle ju inte heller vara fel...

Denna dag bjöd på en långpromenad i snö med Magdalena och hennes hundar. När vi pulsat över gärdet i 30 cm snö och nådde skolgården där vi startade, möttes vi av massa skolbarn i nio- till tioårsåldern som ville klappa hundarna. Vissa kände igen mig från min roll som ängel i julspelet så de berömde mig och tyckte jag var bra. En kille tyckte dock att jag borde skrämt bort Gud från denna jord och sedan tyckte han att jag skulle ha gått upp i rök på slutet. Älskar livliga fantasier. När barnen fått reda på att den ena hunden hette Trixie ville de absolut se vilka trix hon kunde. Det resulterade i att alla barn på hela skolgården satte sig i en snövall och tittade med stora ögon på när Magda och Trixie utförde sina coola cirkustrix. De är så duktiga, och det fick de också bekräftat efter varje enskilt trix då barnen applåderade av förtjusning. Fröknarna på gården tyckte vi skulle komma förbi och "valla" deras elever oftare. När det ringde in för barnen, ringde det hem för oss. Jag gick hem. Åt. Skrev på tentan. Lyckades faktiskt skriva tre sidor, men jag är långt ifrån klar... Klockan halv sex stängde jag ner datorn och begav mig upp till kusinen Gustav på trettonårskalas. Där bjöds det på korvilorvi (vad annars?) och så pratades det skit som vanligt. Det var en ren skrattsalva och skratta var just precis vad jag behövde. Älskar min släkt så himla mycket. Tryggheten, hjärtligheten och värmen är så stor att man bara gosar in sig i allihop och glömmer allt annat.

Kvällen bjöd sedan på det jag började inlägget med. Mia på Grötö. Och jag säger det än en gång: Vilken kvinna!

Nu sitter jag med Felix på hans säng och hjälper honom med matten. Måste säga att jag är en bra syster. Hoppas han tycker det med. Han är i alla fall världens bästa bror. Synd att han inte läser min blogg mer än en gång om året... Han går miste om mina fina ord. Men här i Viken sprids ju allt på några timmar så han får nog reda på det ändå... Om jag skulle ta och säga det till honom direkt istället... Nu ska jag göra det.

Puss & god natt!
Frej