Wow, det har verkligen gått ett tag sedan jag skrev sist och framför allt har det hänt en hel del i mitt liv sedan dess. Jag for mellan Valdemarsvik och Stockholm i ett års tid och det hela resulterade i att jag, i augusti 2013, flyttade ihop med Victor på Sveavägen i Stockholms innerstad. I och med flytten från den lilla trygga orten Viken till den, för mig, väldigt otrygga huvudstaden förändrades mitt liv på många sätt. Det som var svårast var inte att flytta ihop med Victor eller att börja studera på Södertörns Högskola, utan det svåraste var att klara av vardagen utan mamma, pappa, Felix, mormor, morfar, morbröderna, kusinerna, den övriga släkten, Uno, Märit och alla mina kompisar. I början handlade allt helt enkelt om att försöka klara av vardagen utan det här trygga kontaktnätet. Det var otroligt jobbigt, men på ett sätt var det också en enorm frihet att få trassla sig ur det här nätet och skönt att på något sätt få visa att jag kan klara mig själv.
Under första året i Stockholm hade jag fullt sjå med att lära mig att vänta på grön gubbe vid övergångsställena, stå till höger i rulltrapporna samt att lära mig hur jag tar mig från punkt A till punkt B. Det kan kanske, för en som är uppväxt i Stockholm, låta konstigt att jag var tvungen att lära mig dessa ”vardagliga” beteenden som för många är självklara, men faktum är den att det inte finns varken rödljus, rulltrappor eller tunnelbanor i Valdemarsvik, så för mig hörde dessa beteenden inte alls till vardagen. Som tur var lärde jag mig fort och dessutom började jag förstå att ska jag bo i Stockholm så måste jag speeda upp tempot, för här blir man översprungen och trampad på om man går för långsamt.
Ellen flyttade till Stockholm samtidigt som mig och vi har funnits, och finns, för varandra i alla lägen och det känns som att det främst är jag som ska tacka för det. Jag är så otroligt glad att vi äntligen bor så nära varandra. Under första året i Stockholm var hon min främsta stöttepelare.
Victor och jag åkte berg- och dalbana hela första året som sambos. I uppförsbackarna kändes det jobbigt och spänt men i nedförsbackarna pirrade det i magen och vi skrattade. Ibland gjorde vi loopingar där vi höll andan och sedan pustade ut. Ja. Det var verkligen en salig blandning av kärlek, anpassning, känslor, glädje, sorg, etc. Men! Att flytta hemifrån är inte bara kul. Att flytta in hos en person utan att någonsin ha bott själv är inte lätt. Och. Att leva tillsammans på 29 kvadratmeter är definitivt en prövning!
Över sommaren flyttade jag hem till Viken och jobbade på Finnö Fisk och umgicks med familjen och vännerna så mycket jag bara kunde. Dessutom fick jag tid att reflektera över allt som hänt under första året i Stockholm. Det kändes så enkelt att se på mitt Stockholmsliv när jag var så långt därifrån. Victor kom ”ner” till Valdemarsvik större delen av sin semester och vi hade en riktigt fin sommar ihop. Sommaren 2014 stavades verkligen kärlek.
I mitten av augusti var det dags att återvända till Stockholm igen, och det med en väldigt bra känsla. Jag längtade nästan ihjäl mig efter Victor. Och Ellen. Efter att ha fått en rejäl energi-dos av familjen och vännerna under sommaren så längtade jag tillbaka till vardagen i Stockholm igen. Jag började studera vid Uppsala Universitet och det var inte alls jobbigt att komma tillbaka till Stockholm.
Nu är det oktober och jag känner att det är först den här veckan som jag känner hemlängtan. Det är rekord! Så här lång tid (nästan två månader) har jag aldrig klarat av utan att börja längta hem. Jag har känt att jag faktiskt passar in här väldigt bra. Det går bra och är kul i skolan och dessutom har jag börjat jobba lite extra på bageriet Le Violon Dingue inne i stan vilket är roligt.
Skönt att få skriva av sig lite. Nu ska jag lägga mig. Tur att det är lördag för klockan är visst redan 01:00.
Puss & kram
